Att Sverige är ett av världens minst ojämställda länder är till stor del kvinnorörelsens förtjänst. Tack vare kvinnors organisering infördes särbeskattning, föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg så att kvinnor på 1970- och 80-talen kunde försörja sig själva och ta makten över sina liv.
Idag kräver kvinnorörelsen nya, breda reformer för att accelerera utvecklingen mot jämställdhet som stannat av och i vissa avseenden till och med gått bakåt. Därutöver bedriver många kvinnoorganisationer social verksamhet. Den innefattar till exempel kurser för att hjälpa kvinnor att starta företag, föreläsningar om flickors rättigheter på skolor och fritidsgårdar, språkträning och annan integrationsverksamhet i utsatta områden och insatser för att skydda våldsutsatta.
Sitt livs- och samhällsviktiga uppdrag till trots har kvinnorörelsen inte rimliga förutsättningar att verka. Anslaget till kvinnors organisering har inte höjts på 15 år, vilket innebär att värdet i fasta priser har minskat. Samtidigt har antalet organisationer som ska dela på pengarna ökat . I propositionen om statligt stöd till kvinnors organisering från 2005 bedömdes 35–40 organisationer vara aktuella för bidrag, 2021 fördelades samma pott till 69 organisationer.
En jämförelse av Jämställdhetsmyndigheten visar att kvinnoorganisationer får betydligt mindre bidrag än andra civilsamhällesorganisationer. Till exempel får barn- och ungdomsorganisationer i genomsnitt över 1,9 miljoner per år, antidiskrimineringsorganisationer mer än 1,6 miljoner och hbtq-organisationer drygt en miljon medan kvinnoorganisationer enbart får 340 000 kronor.
Sveriges Kvinnoorganisationer kräver att
- Anslaget till kvinnors organisering fördubblas och fördelas på ett mer långsiktigt sätt.
- Att det görs möjligt för lokala och regionala organisationer att också söka stöd för kvinnors organisering.
- Att ett särskilt stöd för paraplyorganisationer införs så att dessa inte behöver bkonkurrera med sina medlemsorganisationer om medel.