Torbjörn Tännsjö talar i DN debatt den 3/1 om könens upplösning men tycks ha fått mycket om bakfoten. Det är inte könen som ska upplösas utan genussystemets snäva föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, se ut och bete sig. Kvinnor och män är måhända stora kategorier men uppdelningen är relevant så länge den ena gruppen är överordnad den andra. Vägen framåt är inte att sudda ut kön utan att tydliggöra de orättvisor som existerar mellan könen och fortsätta värna kvinnors separata utrymmen när dessa bidrar till trygghet.
Att registrera och dela upp människor efter kön är inte diskriminering utan ett sätt att upptäcka och åtgärda diskriminering. Tack vare bekönade personnummer och frågor om kön i enkäter är det möjligt att upptäcka skillnader mellan kvinnors och mäns liv och villkor, till exempel vad gäller lönenivåer, utbildningsresultat eller sjukskrivningar. Av dessa skäl har Sverige en statistikförordning som ålägger myndigheter att dela upp all individbaserad offentlig statistik på kön.
Även i myndigheters verksamheter är det viktigt att arbeta bekönat snarare än könsneutralt. Tännsjö nämner sjukvården där det är absolut nödvändigt att veta patientens kön eftersom kvinnor och män till viss del drabbas av olika sjukdomar och kan ha olika symptom vid samma sjukdom. Genom att följa sjukvården utifrån kön är det också möjligt att upptäcka när kvinnor och män inte får samma service, bland annat har man sett att kvinnor har fått vänta längre på ambulans än män.
Tännsjö ifrågasätter om det är nödvändigt med könsuppdelade toaletter och omklädningsrum på idrottsanläggningar, bland annat för att kön till damernas är för lång. Men frågan är mer allvarlig än så och handlar om kvinnors och flickors trygghet i några av samhällets mest intima miljöer. Om det finns en risk att möta en person med penis i badhusets omklädningsrum skulle en del kvinnor och flickor undvika att gå dit överhuvudtaget, särskilt dem som redan bär på erfarenheter av mäns våld.
Till sist vill Tännsjö avskaffa könsuppdelningen inom idrotten. Han vet kanske inte hur länge kvinnorörelsen och kvinnliga idrottare fick kämpa, och i vissa länder och grenar fortfarande kämpar, för att få möjlighet att tävla mot varandra på samma villkor som män. Kvinnors kan oftast inte springa lika fort, hoppa lika högt eller lyfta lika tungt som män. Om vi skulle tävla mot män istället för varandra skulle sport än en gång förvandlas till en arena av och för män.
Tännsjö hänvisar till Kvinnokonventionen, men tycks ha läst den slarvigt. Den artikel som säger att länder ska vidta ”alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning” för att upphäva diskriminering av kvinnor brukar användas för att förorda positiv särbehandling, inte för att avskaffa densamma. Kanske vore det mer lämpligt att lyfta konventionens trettonde paragraf som säger att kvinnor ska ha samma rätt som män ”att delta i fritidsverksamhet, idrott och i kulturlivet i alla dess former”?
Anna Giotas Sanquist, ordförande, Sveriges Kvinnoorganisationer
Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnoorganisationer