På årsmötet den 26 mars valdes Susannah Sjöberg till ny ordförande för Sveriges Kvinnoorganisationer. Här kan ni läsa det tal som hon höll för de samlade medlemsorganisationerna.
***
Jag vill börja med att tacka för det stora förtroende som det innebär att väljas till ordförande för Sveriges Kvinnoorganisationer. Det är en ära och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta i den anda som Anna Giotas Sandquist skapat under sin ordförandetid.
Jag vill börja med att kort berätta något om bakgrunden till varför jag står här. Jag är uppväxt i ett patriarkalt samhälle nere i Skåne där ojämställdheten genomsyrade det mesta. Detta har också format och präglat mitt eget engagemang för flickor och kvinnors rättigheter. Det är svårt att säga när en eld börjar brinna inom en. Jag tror att det är många små gnistor som tillsammans har bildat elden som gör att jag idag, vid 39 års ålder andas och lever jämställdhet. Jag tänker nog på frågor som har med flickor och kvinnors livsvillkor att göra ungefär 50 procent av min vakna tid.
En av de där små gnistorna var den där gången när jag var sju år och precis hade lärt mig tolka bokstäver och gick till simhallen. Där såg jag och kunde läsa de förnedrande ord någon hade sprayat på väggen om en tjej som hette Therese. Först flera år senare förstod jag att orden handlade om att hon hade blivit full och våldtagen. Dessa ord fick stå på väggen i flera år, ingen tog bort dom.
Så blir man vuxen och man ser hur de här ojämställda strukturerna som finns i samhället präglar våra liv på så många sätt. Till exempel min mammas väldigt lilla pension efter flera år av slit. Eller alla kvinnor som sliter ut kroppen i välfärden till alldeles för låga löner. Den brist på jämställdhetsanalys som finns i väldigt mycket av det som kommer ut från den nuvarande regeringen.
Genom mitt arbete med kvalitetsarbete, jämställdhetsintegrering och våldsförebyggande arbete i Stockholms stad kom jag i kontakt med kvinnorörelsen. De som varit min största hjälp och guide i livet är just kvinnor och genom systerskapet har jag funnit så mycket. Det var genom just en sådan syster som hette Katarina Olsson som man kan säga att jag kom i kontakt med lobbyn. Jag fick frågan om jag ville engagera mig och för mig var det mer på den nivån att ja! Självklart vill jag vara med och jag kan typ koka kaffe och ja, vad vet jag – skriva någon utredning kanske? Men så blev jag nominerad till styrelsen och på den vägen är det.
Vi befinner oss i oroliga tider. Världen har precis klarat av en pandemi som präglat oss på sätt som jag inte tror vi förstår än. Vi har sett bristerna i det svenska välfärdssystemet där kvinnor är de som bär den största bördan. Vi har också sett hur regeringens bristande jämställdhetsanalyser lett till en fördelningspolitik som framförallt gynnar män.
Just när vi trodde att vi var ute ur den krisen kommer nästa. Jag tillhör den generation som fått växa upp i frihetens Europa. Att vakna upp en morgon och läsa nyheterna om att flyglarm ljuder i Kiev, att Ryssland invaderat ett fredligt grannland – det trodde jag aldrig.
Det är i tider av kris och krig som det blir tydligare än någonsin – hur kvinnor och flickor har en särskilt utsatt position just på grund av att de är kvinnor. Trots att FN:s kvinnokonvention slår fast att ”the role of women in procreation should not be a basis for discrimination” är det just det som händer.
Det är genom kvinnans roll i reproduktionen som vi måste förstå könsmaktsordningen. Där kontrollen av kvinnans innersta och hennes sexualitet är det yttersta vapnet patriarkatet har. Vi nås av rapporter om människohandlare vid den Ukrainska gränsen, om hur män står vid Skavsta flygplats och Nynäshamns färjeläge på span efter kvinnor att utnyttja. I Stockholm för några veckor sedan togs två amerikanska soldater som var på besök på bar gärning av polisen när de utnyttjade prostituerade kvinnor från.. Ukraina…. Sökningar på nätets porrsidor efter filmer som inkluderar meningar som ”Ukranian girl” har trendat! Jag blir tyvärr inte det förvånad men inte desto mindre förfärad.
Samtidigt har regeringen aviserat nya reformer där pengar ska delas ut, främst till de som äger en bil vilket våra beräkningar visar gynnar främst… män!
Vi måste vara uppmärksamma när det börjar svaja i jämställdhetsfrågorna. När regeringen glömmer att göra jämställdhetsanalyser. När frågan om mäns våld mot kvinnor döljs i könsneutrala termer. När media rapporterar helt okritiskt om svenskar som åkt till Ukraina för att köpa en kvinnas livmoder. Då behövs kvinnorörelsen mer än någonsin. För att finnas där och påminna om att kvinnor och flickor utgör hälften av världens befolkning. För att påminna om att det förtryck som drabbar oss uppstår redan i livmodern. Från ägget till graven präglas våra liv av ojämställdhet och utan Sveriges Kvinnoorganisationer finns det ingen som uppmärksammar det – så är det bara.
Och nu står vi här, den 26 mars 2022 och det jag framförallt vill säga som avslutning handlar om våra vänner som nu lämnar styrelsen:
Jag vill skicka ett stort tack till Judith och Linda för ert arbete i vår styrelse, Linda du kommer vara fortsatt adjungerad genom din roll i EWL men ändock – ni har båda bidragit med er kompetens, ert engagemang i kvinnorättsfrågor, Linda genom allt det arbete du gör i EWL och Judith som en trygg kassör.
Så har vi vår ordförande Anna – sällan har jag träffat en så kompetent och skarp kvinna som du. Du är otroligt kunnig, få har den faktiska kunskap du har om jämställdhetsintegrering. Du var en av dem i Sverige som på allvar tog in arbetet med jämställdhetsintegrering i regeringskansliet och in i kommunerna. Vi har dig att tacka för så väldigt mycket. Genom ditt ordförandeskap har vi fått en professionalisering av vår organisation, vi är mer strategiska både vad gäller verksamhetsplanering och ekonomi vilket gett oss bättre förutsättningar att vara den starka röst vi är idag.
Tack Anna för allt du gjort för kvinnorörelsen!
Med dom orden vill jag avsluta och säga tack en gång till, tack för förtroendet, tack för att ni är en del av kvinnorörelsen, tack för ert engagemang för kvinnor och flickor – det behövs mer än någonsin i de tider vi befinner oss. För kampen för kvinnors och flickors frihet, kroppar och liv – det är ingen liten sak, det är en livsviktig sak!