Ing-Marie Wieselgren mördades under politikerveckan i Almedalen 2022. Ett år senare arrangerade vi, tillsammans med vår medlemsorganisation KlaraK Demokrati, en manifestation till hennes minne på Donners plats i Visby. Ta del av Susannah Sjöbergs tal från manifestationen nedan. Läs också vår debattartikel i Dagens ETC.
”Till Ing-Marie Wieselgrens minne”
Jag vill tacka för förmånen att få stå här och prata idag, på denna manifestation för Ing-Marie
Wieselgren, en helt fantastisk kvinna som gjorde så mycket för så många.
Sista gången jag hörde Ing-Marie prata var på ett digitalt möte om unga killars våld mot tjejer. Hon
hade bjudit in Unizon till mötet och efter att de hade talat pratade hon engagerat och otroligt livfullt
om detta ämne och vad de inom Uppdrag Psykisk Ohälsa på SKR kunde bidra med. Sådan var hon –
engagerad i frågor som kunde göra människors liv bättre.
Ing-Marie var kärnfull, glasklar i sin maktanalys och to the point. Hon tyckte om när man talade
klarspråk och gjorde också alltid det själv. Så därför tänker jag göra just det – tala klarspråk.
Det pågår något riktigt uselt i vårt samhälle och det är den retorik, den ton och det hat som sprids på
internet. Det pågår i kommentarsfält på sociala medier och det pågår i anonyma rum som Flashback.
Det drabbar män och kvinnor på olika sätt. Jag brukar ibland gå in i olika trådar på Flashback trots att
folk säger ”gör inte det”. Men jag måste, för jag behöver se vad som sägs och vad det är för retorik
som används i de rum där man får vara anonym. Det jag ser är en bild som bekräftas av
totalförsvarets forskningsinstitut FOI. De har bland annat undersökt internetmiljöer som används av
så kallade incels, en term som betyder involuntary celibacy och som består av män som samlas i
anonyma rum och sprider grovt kvinnohat. Något jag särskilt noterade när jag läste rapporten var att,
sett till befolkningsmängd, är en väldigt stor andel besökare på de sidor som undersöktes från
Sverige. Det är en hatfylld miljö där kvinnor ofta betraktas som naturresurser istället för människor.
Ett ord jag själv sett användas många gånger för att beskriva kvinnor är sliddjur – en avhumanisering
av kvinnor där vi inte ens får ha ett namn.
Vi vet också att offentliga kvinnor, så som t ex kvinnliga politiker, utsätts för mer hat än män. Hatet
ser också annorlunda ut – kvinnor får ta emot mer sexuella trakasserier och utseenderelaterade
förolämpningar medan männen oftare förolämpas på grund av sitt yrke och sin kompetens.
Jag ska inte ljuga – jag påverkas av att veta att det är på detta vis. Jag har i många år tänkt att jag inte
vill vara offentlig. Som ung kvinna har jag känt en rädsla – att bli utsatt för hat, att bli förföljd eller
trakasserad för att jag talar offentligt. Men jag känner otroligt starkt, och särskilt när jag gått och
förberett mig för det jag ska säga nu, att jag har en skyldighet att våga tala för alla kvinnor som ingen
röst har. Ing-Marie hade en styrka och en självklar drivkraft i att göra just det. Ingen kunde tysta
henne. Om hon vågade så måste vi också.
Jag vill avsluta med att citera några rader ur en favoritsång:
I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram ibland, ut ur evighetens natt
Dessa ord skrevs av Kenneth Gärdestad till sin bror Ted, som led av schizofreni. Låten handlar om hur
det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa och precis som Ted sjöng är det ju – mitt i sorgen
finns det skratt och ögonblick av glädje. Där det finns mörker finns det också ljus. Ing-Marie hade ett
starkt ljus omkring sig och hon använde det till att sprida ordet om psykisk ohälsa. Jag tror inte hon
hade tvekat, mellan mörker eller ljus. Och därför ska vi inte låta mörkret vinna. Vi ska aldrig tystna.
Hennes livsgärning ska leva vidare och vi ska aldrig glömma dom som ingen röst har. Det är vi
skyldiga oss själva och det är vi skyldiga Ing-Marie.
Tack.