Den 7 – 8 februari hölls Sveriges största jämställdhetskonferens, Forum Jämställdhet, med temat Agenda 2030 och ett fokus på det nordiska samarbetet. Vid konferensens invigning höll Sveriges Kvinnoorganisationers ordförande Susannah Sjöberg tal, vilket du kan ta del av nedan.
“Utvecklingen mot jämställdhet har stannat upp och på vissa områden gått bakåt”
Forum jämställdhet – äntligen ses vi igen! Mitt namn är Susannah Sjöberg och jag är ordförande för Sveriges Kvinnoorganisationer och det är vi som genom vårt bolag arrangerar denna konferens – Sveriges största jämställdhetskonferens.
När vi sa hejdå i Jönköping för tre år sen trodde inte jag att vi strax skulle uppleva en global pandemi som skulle leda till att våra äldre isolerades på äldreboenden och att många skulle förlora någon de älskar. Hemarbete väntade för dom av oss som kunde bedriva arbetet på distans och många långa slitsamma månader för de, merparten kvinnor, som arbetar inom skola, vård och omsorg för att försöka upprätthålla den välfärd vi svenskar ibland tar för givet.
Jag vill börja med att tacka våra värdar Malmö stad och Region Skåne för att vi har möjligheten att göra detta tillsammans med er, jag som är en skåning i Stockholms-exil tycker det känns lite extra härligt att vara här då mitt feministiska engagemang började i Skåne. Jag vill också tacka våra partners Sveriges Kommuner och Regioner, Jämställdhetsmyndigheten, Unizon och TCO som tillsammans med alla utställare och er besökare gör denna viktiga konferens möjlig.
För snart 10 år sedan samlades vi här i Malmö för Nordiskt Forum och när vi nu ses här igen så kommer vi följa upp de frågor som väcktes då – vad har blivit bättre och vad kan vi lära av varandra? Flera seminarier har nordiskt tema, t ex seminariet ”Hur länge kommer Norden vara bäst på jämställdhet?” som ni kan besöka idag. Och vi har även många nordiska gäster här – ni är särskilt välkomna!
Så nu när vi ses här i vackra Malmö igen, tre år sen förra forum jämställdhet och snart tio år sen Nordiskt Forum – vad har då hänt sen sist? Har vi kommit närmare våra jämställdhetspolitiska mål? Jag önskar att svaret vore ett rungande JA! Men tyvärr är det så att utvecklingen mot jämställdhet har stannat upp och på vissa områden gått bakåt. Och jag kommer att börja mitt inledningsanförande i mol för att ge en inramning till varför det är viktigt att vi alla är här.
För första gången på länge ökar löneskillnaderna mellan män och kvinnor istället för tvärtom. Och runt om i världen är konservativa krafter, som vill begränsa kvinnor och flickors rättigheter, på framfart. Vi ser hur folket i Iran kämpar med allt de har för att kvinnor ska få leva sina liv som de vill samtidigt som regimen slår tillbaka med militärt våld. Medan jag lever mitt liv här i Norden våldtas kvinnor i Iranska fängelser och flickor i Afghanistan får inte längre gå i skolan. Anledningen är att de är just flickor, genom sin roll i reproduktionen ska deras kroppar kontrolleras och styras och deras frihet begränsas.
I valrörelsen ekade tystnaden från alla löften som aldrig gavs kring jämställdhet. Fokus handlade istället om elstöd och den grova organiserade kriminaliteten, nog så viktiga frågor men det var nedslående att se hur få det var som nämnde den grova organiserade kriminaliteten med ett genusperspektiv. Trots att vi vet att de som skjuts ihjäl är män som mördas av andra män, inte sällan inspirerade av hedersnormer och våldsromantiserande machoideal.
Därutöver har vi den grova kriminalitet som drabbar kvinnor och barn dag som natt i vårt land. Mäns våld mot kvinnor är en nationell pandemi som inte leder till några dagliga presskonferenser där journalisterna samlas runt ministrarna och kräver svar. Istället är det kvinnojourer och personal på socialtjänstkontor runt om i landet som varje dag kämpar för att hjälpa dessa kvinnor och deras barn.
Så har vi en annan oroande tendens – allt fler unga män är negativt inställda till jämställdhet. En undersökning från Jämställdhetsmyndigheten visade t ex att många unga män inte vill ha en kvinna som chef. Vi lever i en tid där en man vid namn Andrew Tate är en stor förebild för många unga män, runt om i världen men även här i Sverige. Om någon inte vet vem Andrew Tate är så rekommenderar jag att ni googlar – han är en influencer som nu sitter häktad i Rumänien för trafficking och våldtäkt. Runt om i världen höjer unga män rösten för Andrew Tate, han ses alltså som en förebild för dem. Hur är det möjligt att vi i Sverige, det som vi vill tro är världens mest jämställda land, har en ny generation av unga män som har en sådan här misogyn man som förebild?
MEN! Jag är hoppfull! Jag är verkligen det. Jag är hoppfull eftersom livet måste levas framlänges men förstås bakåt. Och om vi tittar bakåt har historien visat oss att utvecklingen ständigt går fram och tillbaka. Som Harvey Dent i Batman sa: it’s always darkest before the dawn. Och i Sverige och Norden av alla ställen så har vi verkligen alla förutsättningar för att leva i ett paradis. Vi har många viktiga lagar på plats för att uppnå jämställdhet, vi har fantastiska jämställdhetspolitiska mål och vi har alla er, alla ni som samlats här i Malmö, som åkt från olika delar av vårt vackra land. Som varje dag jobbar i era kommuner och era regioner, inom fackföreningsrörelsen, inom politiken, näringslivet eller civilsamhället – med att försöka få genomslag i jämställdhetsarbetet. Utan er ingen verkstad. Så jag vill avsluta mitt inledningsanförande i dur. För nu har ni två dagar framför er, fyllda av möten, samtal och tid att lyssna och reflektera. Så ta nu verkligen den chansen, om ni kan – försök koppla bort verkligheten där hemma. Mailen kan ni kolla på torsdag. Ge er denna present som det är att gå på konferens. Mingla, prata, lyssna, lär er. Vi har ett program i världsklass där ni kan lyssna på politiker, makthavare, forskare och experter och låta hjärnan marineras i nya insikter. Det är väldigt lyxigt så jag hoppas ni tar tillfället i akt att riktigt njuta!
Välkomna till Forum Jämställdhet 2023 – låt det roliga börja!