Den 11 september deltog på Sveriges Kvinnoorganisationers generalsekreterare Clara Berglund på ett möte med bland andra justitieminister Gunnar Strömmer, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall och jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Mötet handlade om hur mäns våld mot kvinnor kan förebyggas och hur samverkan mellan olika myndigheter kan stärkas. Ta del av Clara Berglunds anförande från mötet nedan.
”Det går inte att prata om förebyggande åtgärder utan att prata om porr”
Sveriges Kvinnoorganisationer välkomnar åtgärdsprogrammet mot mäns våld mot kvinnor. Vi beklagar att programmet i stora delar är könsblint och inte utgår från att det våld som kvinnor utsätts för på grund av att de är kvinnor är ett jämställdhetsproblem.
Den viktigaste åtgärden för att förebygga mäns våld mot kvinnor är att öka jämställdheten. Det är mycket lättare att undvika och lämna livsfarliga relationer om man är ekonomiskt självständig. På detta område görs mycket litet av nuvarande och föregående regeringar. Inkomstgapet mellan könen är lika stort idag som för 30 år sedan, och löneskillnaderna tycks vara på väg att öka. Diskrimineringslagen och framförallt tillsynen måste skärpas. Lönerna i kvinnodominerade yrken måste höjas och fler utrikes födda kvinnor måste få bättre stöd för att komma i arbete.
Det andra jag vill säga när det gäller förebyggande handlar om porr. Pojkar är mellan 11–12 år gamla när de börjar titta på porr och lär sig att våld mot och förnedring är en del av sexlivet. I Storbritannien där 52 procent av dem som begår sexualbrott nu är pojkar under 17 år pekar polisen särskilt på pornografins påverkan. Om regeringen på allvar vill förebygga killars våld mot tjejer måste barn skyddas från pornografi, till exempel genom åldersverifiering och digitala barnskydd. Vilket vore helt i linje med de insatser som nu görs för att minska barns skadliga skärmtid och sociala medieanvändning.
För övrigt när det gäller förebyggande åtgärder vill vi från kvinnorörelsens sida trycka på vikten av att alla insatser som vänder sig till våldsutövande män ska vara evidensbaserade, utgå från den samlade kunskapen om mäns våld mot kvinnor och inte bekostad med samma resurser som annars skulle ha gått till stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn.
Sen kommer vi till samverkan som har ingått i alla tidigare utredningar, strategier och åtgärdsprogram på alla nivåer så länge alla här inne kan minnas. Ändå har det inte skett trots att det har bestämts och trots att vi vet att samverkan räddar liv. En slutsats är att det krävs en betydligt starkare styrning, alltså att det ska skrivas in i föreskrifter och andra styrdokument att samverkan ska ske och att detta sedan följas upp.
Ett konkret förslag är att samla allt stöd som våldsutsatta kvinnor behöver och även polis på ett och samma ställe, alltså samma modell som barnahus fast för vuxna. Just att polis och socialsekreterare sitter tillsammans var en viktig nyckel i det framgångsrika projektet Igor.
När det gäller samverkan med kvinnorörelsen och övriga civilsamhället är det en förutsättning att det finns en tillräkling och långsiktig finansiering.