Artikel publicerad i DN Kultudebatt 5 mars 2024
På årets 8 mars är det tre månader kvar till EU-valet och ingen pratar om jämställdhet. De som utvecklar Socialdemokraternas nya politik menar i stället att man tappar manliga väljare på grund av feminism. Nu är det dags att rädda jämställdhetsfrågorna från kulturkriget, skriver Clara Berglund.
Minns ni 2014? På våren lade den rödgröna regeringen en ”feministisk budget” och senare infördes en feministisk utrikespolitik. Jämställdhet var en av de viktigaste frågorna i valrörelsen och lyftes i medias bevakning, utfrågningar och debatter såväl som i politikernas tal och partiernas program. ”Feminism utan socialism” stod det på Liberalernas valaffischer. Nästan alla partiledare kallade sig feminister.
Spola fram tio år och allt är annorlunda. Samtidigt som Liberalernas Paulina Brandberg är jämställdhetsminister har skrivningar om jämställdhetsintegrering försvunnit ur 41 myndigheters regleringsbrev, inklusive Arbetsförmedlingen, Polisen och Försäkringskassan. En av de arbetsgrupper som Socialdemokraterna tillsatt för att utveckla ny politik menar att partiet fokuserat för mycket på feminism och därför tappat manliga väljare. Arbetsgruppen talar om en ”tjejskola” som missgynnar pojkar. Kvinnliga väljare tycks man räkna kallt med att behålla.
På årets 8 mars är det tre månader kvar till EU-valet och ingen pratar om jämställdhet. Trots att det i både Sverige och Europa pågår en strid om kvinnors rättigheter som formar det politiska landskapet i stort. Konservativa partier i flera europeiska länder vill inskränka kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter inklusive abort, samtidigt som en del av dem som försvarar aborträtten och kallar sig progressiva anser att dessa rättigheter ska kunna säljas i prostitutions- och surrogatindustrin medan människohandeln fortsätter öka. Båda sidor tycks vara beredda att offra kvinnors frihet, för nationen, religionen, familjen, marknaden eller helt andra värden.
I de ovanliga fall där jämställdhet lyfts av politiker eller i medier är det som en del av ett kulturkrig där fokus riktas mot frågor av mindre betydelse för de flesta kvinnor och flickor. På Sveriges Kvinnoorganisationer blir vi ofta tillfrågade om att kommentera sådant som särskilda parkeringsplatser för kvinnor, ifall biologiskt kön existerar och mäns utsatthet för våld i nära relationer.
Kanske är det också den version av feminismen som uppehåller sig vid dessa frågor, och som av vissa anklagas för att vara ”woke”, som partierna vill fjärma sig från. Problemet är att de samtidigt kastar ut allt det viktiga jämställdhetsarbete som faktiskt görs.
Det verkar nästan som att de politiska partierna gör samma analys som den växande grupp unga män som känner sig hotade av att jämställdheten ”har gått för långt”. Men detta populistiska budskap stämmer inte överens med verkligheten och kommer därför inte att kunna mobilisera människor på längre sikt. Sanningen är att utvecklingen mot jämställdhet har stannat av och på flera områden till och med går bakåt. Löneskillnaderna mellan könen ökar. Kvinnor är sjukskrivna nästan dubbelt så mycket som män och lågutbildade kvinnors livslängd sjunker för första gången på 200 år. Mäns våld mot kvinnor ökar i vissa fall, 29 procent av unga kvinnor mellan 20 och 24 år uppger att de utsatts för ett sexualbrott det senaste året. Visst har Socialdemokraterna rätt i att killar presterar sämre än tjejer i skolan, men prestationen sker på bekostnad av flickors psykiska hälsa. Var femte 13-årig flicka försöker gå ner i vikt och köerna ringlar långa till ätstörningsklinikerna.
Samtidigt är Andrew Tate, som åtalats för trafficking och våldtäkt i Rumänien, en av de vanligaste förebilderna bland unga män. Han sprider och göder det ressentiment som appellerar till unga män som oroar sig för framtiden. Han är långt ifrån den enda influeraren som blivit populär genom kvinnohat och sprider konspirationsteorier om jämställdhetspolitik. Givet de samhällsideal som präglar flickors och pojkars vardag är det kanske inte förvånande att många av dem lyssnar till hans budskap, men man borde kunna förvänta sig mer av politiska partier i ett av världens minst ojämställda länder.
Clara Berglund
Generalsekreterare
Sveriges Kvinnoorganisationer