Sveriges Kvinnoorganisationers ordförande Gertrud Åström uttalar sig om Nelson Mandelas bortgång.

På 1990-talet arbetade jag i ett projekt i Sydafrika. Det handlade om lokal demokrati, om att bygga starkare kommunala strukturer så att människor skulle få ett hem gjort av annat än papp, plåtbitar och lump, få rinnande vatten, få elektricitet. Det handlade om toaletter, om rätten att få lära sig att läsa, om rätten att slippa bli slagen.

Över allt svävade Madiba, som hopp, som referens, som korrigering.

Men mest minns jag Mary, ANC-kämpen som torterats i fängelse, vi jämförde vad som hände i Sverige och i Sydafrika medan hon satt inspärrad. Jag minns Sonia som bodde med sina barn och sin get i ett skjul som hon var stolt över. Jag minns Beatrice som var chef över den avdelning som basade över projektet och som skarpt sa till mig att hon inte ville ha några analyser och insatser baserade på ras, ”We are all South Africans”. Jag lärde mig att fattigdom och att vara kvinna hade större träffsäkerhet än hudfärg i strävan efter att skapa konkreta förbättringar. Jag lärde mig att Madiba-skjortan kan vi alla ta på oss när vi känner behov av att skärpa till oss.

Låt oss hedra Nelson Mandela genom att göra just detta, skärpa oss.

Gertrud Åström, ordförande, Sveriges Kvinnoorganisationer