Kris i förlossningsvården har blivit ett lika säkert sommartecken som jordgubbar och myggbett. Men egentligen går den svenska förlossningsvården på knäna året runt, framförallt på grund av en allt för låg bemanning. Samtliga regioner har brist på barnmorskor. Bristen beror inte på att det saknas barnmorskor utan på att många har lämnat det yrket på grund av allt för hög arbetsbelastning, dåliga arbetstider och usel arbetsmiljö.
Följden blir att ett ännu tyngre lass läggs på de barnmorskor som jobbar kvar och när dessa ska gå på semester blir den redan svåra ekvationen omöjlig. På vissa håll i landet stänger förlossningskliniken under sommaren, det gäller till exempel i Lycksele där kvinnor tvingas åka så långt som 40 mil för att föda på sjukhus under sommaren. Detta bryter mot kvinnokonventionens fjortonde artikel som slår fast att kvinnor på landsbygden har rätt till reproduktiv vård på samma sätt som andra kvinnor.
Socialstyrelsen har tagit fram nya riktlinjer som rekommenderar bemanningen om en födande kvinna per barnmorska. Under Sveriges Kvinnoorganisationers seminarium i Almedalen ställde sig samtliga företrädare från både höger och vänster i politiken och nationell respektive regional nivå bakom ambitionen. Ändå lever inte en enda av region upp till detsamma.
Nu krävs politiska beslut i alla regioner för att verkställa den omställning av förlossningsvården som riktlinjerna innebär. Att öka bemanningen förutsätter dock ekonomiska satsningar, samtidigt som regionerna befinner sig mitt i en ekonomisk kris. Kommande höstbudget bör innehålla långsiktiga och kraftfulla statsanslag som öronmärks för förlossningsvården. Därutöver bör regionerna sluta att använda finansieringssystemet DRG som belönar onödiga medicinska interventioner inom förlossningsvården.
Underbemanningen påverkar ofrånkomligen kvaliteten på förlossningsvården. Enligt en rapport från Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) är hög arbetsbelastning en återkommande orsak till skador under förlossning. I Ivo:s senaste tillsyn av förlossningsvården konstateras att 44 av 45 förlossningskliniker måste vidta åtgärder för att leva upp till alla krav för god vård. De brister som upptäckts handlar bland annat om kontroller för att kunna upptäcka, förebygga och förhindra risker eller allvarliga händelser och om att rekommenderade arbetssätt inte används vid till exempel bäckenbottenbristningar. Ett annat allvarligt problem som tidigare belagts är att utrikes födda kvinnor ofta får sämre utfall i förlossningsvården och i högre utsträckning upplever förlossningsrädsla.
Istället för missriktade finansieringssystem bör mödra- och förlossningsvården utformas utifrån födande kvinnors behov. Den modell med en sammanhållen vårdkedja som brukar kallas ”Min Barnmorska” bör införas i hela landet. Att få träffa samma barnmorska inför, under och efter förlossning skapar trygghet och gör det lättare för kvinnor att ställa frågor och framföra önskemål samtidigt som barnmorskors lärande och utveckling stimuleras. Tillgången till tolk i mödra- och förlossningsvården (liksom i sjukvården i stort) bör stärkas istället för att avskaffas.
Därutöver krävs mer kunskap om graviditet och förlossning som likt kvinnors hälsa i stort fortfarande är ett understuderat område. Forte som kartlagt forskningsbehoven kopplade till kvinnors hälsa och sjukdomar föreslår ett forskningsprogram omfattande 60–80 miljoner kronor per år och en tidsram på 7–8 år. Även detta borde regeringen som lyft kvinnors hälsa som en särskilt viktig fråga sjösätta i nästa års budget.