Sveriges skarpaste professor i historia, författare och kvinnokämpe Yvonne Hirdman kommer självklart till Nordiskt Forum i juni! Hirdman är aktuell med boken ”Vad bör göras?” om svensk jämställdhetspolitik som lanseras på forumet den 12 juni. Den 28e mars höll Hirdman ett feministiskt brandtal på Sveriges Kvinnoorganisationers forskarmingel. Läs och njut. Och missa inte chansen att träffa Hirdman och få ett eget signerat ex på Nordiskt Forum i Malmö!

Feministiskt brandtal den 28 april 2014

”Nu ska jag berätta om två händelser från min trista ungdom på 60- och 70-talen (på 1900 alltså): två händelser som direkt är kopplade till min feminism: Den ena är en artikel i DN och det är sent 60-tal och där berättades det om Womens Liberation (den amerikanska kvinnorörelsen) men det var inte det viktiga, det som brände sig fast i hjärnan. Nej, det var MÄRKET – KVINNOMÄRKET med den KNUTNA NÄVEN.

För att ni riktigt ska fatta kraften kan jag ju nämna att jag kom från ett nittonhundrafemtiotal med plisserade kjolar, permanentat hår, små avtagbara vita kragar, handskar, söm på strumporna där bak och ett slags allmänt mantra för alla kvinnor att böja sig under: HÅLL KÄFT OCH VAR SÖT (som titeln på Vita Andersens bok från slutet av 70-talet)

Den knutna näven. Vreden som gav kraft som skapade handling – yes – att få vara arg!

Den andra händelsen utspelade sig på Åsö Gymnasium våren 1971 tror jag, när Inga Lisa Sangregorio bland andra talade, dom var med i något som kallades Grupp 8 och det var många fler men just Inga Lisa Sangregorios tal minns jag – eller jag minns ju inte vad hon sa utan hur: arg och med en lätt gäll skånsk röst rev hon sönder den blanka ytan av att allt var så bra och beskrev situationen: Hur stor skillnaden var mellan män och kvinnor vad gällde möjligheter att försörja sig, lönen, politiken – glappet mellan bild av det jämställda och beskrivning av verkligheten.

Man kan säga att den knutna näven i kvinnomärket ifrågasatte bilden av den stereotypa ”kvinnan”, håll-käften-och-var-söt-kvinnan, den gav tillåtelse till en helt annan bild av att vara kvinna – att få vara förbannad –

Man kan säga att Inga Lisas tal drabbade därför att hon gav oss anledning till att vara förbannade i siffror och ord. Jaså var det så jävligt? Det hade man ju ingen aning om!

Tillsammans gav de material till handling, enande handling så att man – jag – vi – stirrade upp från våra kroppar som det naturligtvis var fel på då också och som vi hittills skyllt våra eländiga liv på – och såg vår situation som ett slags gemensamt öde – inte som ett personligt tillkortakommande.

Material för situationspolitik skulle man kunna säga – och där lånar jag av Simone de Beauvoir och hennes underbara analys att man inte ska hålla på och tala om det evigt kvinnliga, eller det evigt judiska eller vad det kan vara för evigt eller liksom genetiskt skulle vi säga – utan man ska förstå att det som skapar föreställningar om detta eviga är SITUATIONEN – visst är det bra?

Det löser oss ur ett av de fängelser som är de allra värsta, de som vi skapar själva med våra idéer om vilka vi är eller vilka vi borde vara.

Förresten skapar vi det inte själva utan vi använder oss av urgamla föreställningar om vad det är att vara kvinna, kvinna är ett så förbannat laddat ord, så fyllt av gamla unkna tankar att man kan förstå de feminister som helt enkelt menade att vi använder inte det ordet, vi säger inte kvinna, vi kniper käft – och är arga. Med risk för att det inte löser någonting.  Bara skapar nya problem. Om man t.ex. tar bort statistik över läget för kvinnor och män – ja då avhänder man sig ett av de viktigaste instrumenten för att få veta hur det är. Så det ska vi inte göra.

För att göra det lite enkelt skulle man kunna säga att identitetspolitik, alltså politik som har att göra med vem man är, hur man blir definierad, av vem etc. etc. kan vara befriande – notera att jag säger det! Men som också riskerar att bli kontraproduktiv och framförallt verka splittrande  – lite som under 1980, -90 talen när diskussioner om likhet eller särart kunde förlama feminister och dela upp dem i två tjuriga bås – och därmed lämna normfiguren Man helt i fred.

Och mot det kan man då ställa vad jag skulle vilja kalla för situationspolitik – där det är situationen som ska analyseras, diskuteras, problematiseras och förändras.

Som den historiker jag är kan jag lugnt säga att om identitetspolitik riskerar att skapa splittring så är det tvärtom med situationspolitik, alltså en politik som arbetar för att kvinnors situation ska förändras  är enande – eller var enande innan man började dela upp kategorin kvinnor  på ett sätt som alltid har behagat det andra stora könskollektivet, män ni vet.

Här kommer så min lilla bok väl till pass: Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år som kommer lagom till Malmö – fakta, flickor, fakta!

Ty går vi till 1960- och 70-talen i Sverige ser vi att det fördes en radikal situationspolitik, som skapade en infrastruktur som gjorde det möjligt att leva utan en man, att leva utan äktenskap, att leva med barn utan att vara gift – att leva friare än man tidigare kunnat göra.

Min maning således: tillbaka till näven! Vreden som gav kraft som skapade handling – kollektiv handling.

För hur är situationen? NU? Den är ju inte bra – glappet som ökat mellan dem som har och dem som inget har, och där är, alltjämt, majoriteten kvinnor.

VAD BÖR GÖRAS? Se där den häftiga frågan från upplysningen, den som skapade det moderna samhället – den frågan ska vi ställa oss igen, fritt – för att förstå situationen, så att vi kan handla. Tillsammans. Med början i Malmö.”

– Yvonne Hirdman