På Forum Jämställdhet höll Sveriges Kvinnoorganisationers generalsekreterare Clara Berglund ett brandtal om vikten av att synligöra kvinnors och flickors perspektiv. Här kan du tal del av talet som hölls den 9 februari.
***
“All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Så inleds den första artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Men det var inte självklart att det var så det skulle stå. Ursprungligen löd förslaget, som i USA:s självständighetsförklaring ”All men are created free”. Men Eleanor Roosevelt och den kommitté som tog fram utkastet till deklarationen ändrade alltså ”men” till ”human beings” för att också kvinnor, den andra hälften av jordens befolkning, skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna.
Sen insåg man att kvinnor ändå inte var födda fria, lika i värde och rättigheter, trots att de var människor. Hela världen var fortfarande ojämställd, kvinnor utsattes då som nu dagligen för diskriminering på grund av sitt kön. Flickfoster aborteras, tjejer gifts bort innan sin 18-årsdag, kvinnors arbete utförs helt obetalt eller till lägre lön och kvinnor och flickor utsätts för våld från män och pojkar.
Därför antog FN:s generalförsamling 1979 Kvinnokonventionen, CEDAW, och senare en handlingsplan för kvinnors rättigheter. Den antogs vid världskonferensen i Beijing 1995. Det var då Hillary Clinton sa de bevingade orden ”Women’s rights are human rights and human rights are women’s rights.”.
Av detta kan vi lära att kvinnor och flickor måste synliggöras för att räknas. I ett samhälle där män och det som ses som manligt är norm och överordnat måste kvinnor och det som ses som kvinnligt explicit uttalas, annars finns det inte.
Att enbart tala om ”human beings”, människor, räcker inte. Det som är könsneutralt är inte neutralt utan utformat utifrån mäns och pojkars behov och perspektiv. Oftast inte för att någon medvetet vill missgynna kvinnor och flickor utan för att det manliga är norm. Det är så vi alltid har gjort…
När vi tänker på en människa – tänker vi på en man. När vi tänker på ett barn – tänker vi på en pojke. När vi tänker på sport – tänker vi på killar som spelar fotboll. Och när vi tänker på arbete – tänker vi på män som utför traditionellt manliga arbeten.
I arbetet med jämställdhetsintegrering brukar metoden att systematiskt klä av könsneutralitet och synliggöra kvinnor och flickor kallas för ”beköning”. Det innebär att könsneutrala ord som ”svenskar” eller ”medborgare” byts ut mot ”kvinnor” och ”män”. Eller ”olika grupper av flickor och pojkar, kvinnor och män” för att ta hänsyn till fler perspektiv än bara kön. På detta sätt utmanas den manliga normen, och vi tvingar oss själva och organisationen att tänka större.
Vi får också syn på de tillfällen när pojkar och män missgynnas, för tro det eller ej, det händer också.
Metoden kommer, som allt jämställdhetsarbete, från början från kvinnorörelsen. Och vi använder den fortfarande. Sveriges Kvinnoorganisationer är en obunden paraplyorganisation för kvinnorörelsen i Sverige. Vi granskar lagförslag, budgetar och andra styrdokument och slår larm om könsblindhet – hela tiden. För trots att jämställdhetsintegrering sedan 90-talet är den huvudsakliga strategi som ska användas för att uppnå jämställdhet missas ofta könsperspektivet, även om det har blivit bättre.
Det senaste året har regeringen och flera oppositionspartier till exempel lagt fram förslag för att komma till rätta med den ökande gängkriminaliteten och det dödliga våldet. Men i stort sett alla deras förslag saknar ett köns-och jämställdhetsperspektiv.
På sidan av står vi och försöker förgäves påpeka att dessa brott i stort sett alltid begås av män och killar. Borde inte det iallafall nämnas? Liksom att kvinnor i stort sett aldrig begår samma brott. Och är det inte absolut nödvändigt att adressera de destruktiva maskulinitetsnormernas roll för de kriminella gängen? Och vem tänker egentligen på alla mammor, systrar, flickvänner och döttrar som lever tillsammans med gängens mäns? Inte något av riksdagspartierna vad det verkar …
Kön är osynligt i arbetet och politiken mot gängvåldet, kvinnor och flickor finns inte. Nyligen skrev tre forskare från Göteborgs universitet och Linnéuniversitet i Svenska Dagbladet att könsblindheten allvarligt skadar arbetet mot gängvåld.
Precis så är det. För att få bättre förutsättningar att minska det dödliga våldet behöver vi tänka på hur olika grupper av flickor och pojkar, kvinnor och män, påverkas och kan vara en del av lösningen. Detsamma kan sägas om många andra av de stora utmaningar som samhället står inför.
Alla kommuner och regioner som undertecknat CEMR-deklarationen har åtagit sig att beakta ett jämställdhetsperspektiv i alla beslut och i planering, genomförande och uppföljning av sina verksamheter. Det förutsätter att kön nämns.
Särskilt viktigt är att jämställdhetsintegrera organisationens mål. Mål som handlar om individer och de indikatorer som används för att följa upp målen ska vara könsuppdelade. Och det viktigaste dokumentet att beköna är ofta budgeten. Det är där politiska löften infrias (eller inte infrias) och medel fördelas. Budgeten styr ju över vem som får vad och vilket resultat som ska uppnås för olika grupper. Och om inget görs för att se till att så inte sker kommer det fortsätta göras utifrån en manlig norm.
Många organisationer väljer att enbart könsuppdela uppföljningen, men inte själva målen. Det är ett bra första steg, då är det möjligt att se hur utfallet blev för olika grupper av kvinnor och män. Men om organisationen vill styra mot jämställdhet, måste det också finnas en ambition om att minska på de könsskillnader som konstateras i uppföljningen. Det vill säga att även tala om hur man vill att det ska bli i framtiden, och inte bara hur det i efterhand blev.
Det här vet ni som lyssnar nu. Många av er har ju arbetat med jämställdhetsintegrering i över 25 år. Ändå behöver det sägas:
– Kön, och framförallt kvinnor och flickor, måste skrivas fram för att räknas.
– Beköning är en omistlig del av arbetet med jämställdhetsintegrering.
– Jämställdhetsarbetet kan per definition inte vara könsneutralt.
Det här behöver sägas för att arbetet med beköning inte är färdigt och fortsatt ifrågasätts. Till exempel sägs: ”Vad spelar det för roll att vi byter ut ordet ”invånare” mot ”kvinnor och män” i kommunens budget? Det viktiga är väl vad vi gör, att vi faktiskt jobbar med jämställdhet, inte vad som står på ett papper?”
Mitt svar är: ”Men ni gör ju inte det, ni jobbar ju inte med jämställdhet.” Ingen kommer att beakta jämställdhet och följa upp könsskillnader om det inte tydligt står att samma resultat ska uppnås för både kvinnor och män. Dina kollegor och medarbetare kommer inte att läsa in jämställdhet ”mellan raderna” och jämställdhetsintegera sitt arbete på eget initiativ. Tvärtom kommer de, om inget annat sägs, fortsätta göra som de och organisationen alltid har gjort, det vill säga omedvetet utgå från den manliga normen.
Det här sättet att resonera är också ett underkännande av den egna organisationens styrning. Varför har ni ens mål om ni inte tycker att det spelar någon roll vad det står i dem? Eller är det just att det står om jämställdhet i dem som inte spelar roll? Och handlar inte det då om att ni inte tycker att jämställdhet spelar roll?
En annan klassiker är “Men det blir ju så långt!”. Ja, diagram som är könsuppdelade tar mer plats än diagram som inte är könsuppdelade, och även att räkna upp kvinnor och män om och om igen, tar en del plats. Men, om ni anser att antalet tecken eller sidor i årsredovisningen är ett större problem än de orättvisor som finns i verksamheten, så tror jag att ni behöver se över era prioriteringar.
Ett annat skäl till att arbetet med beköning ibland ifrågasätts är att det skulle vara exkluderande. Alla identifierar sig inte som kvinnor och män, och känner sig inte träffade av skrivningar om kvinnor och män.
Det har gjort att en del organisationer slutat beköna och istället börjat återgå till könsneutrala formuleringar. Det syns på många områden, till exempel när det gäller mäns våld mot kvinnor. För att inkludera icke-binära, våld mellan personer av samma kön och mäns våld mot kvinnor har allt fler myndigheter gått över till att tala om “våld i nära relationer”. Problemet är bara att det inte alls är inkluderande – kvinnor har inte en nära relation till alla män som utsätter dem för våld. Till exempel exkluderas våld och trakasserier på jobbet, i skolan och i det offentliga rummet, en ganska stor del av många kvinnors liv. Och är det ens rätt att beskriva våldsamma relationer som “nära”? Och såklart det viktigaste – begreppet “våld i nära relationer” osynliggör våldets könade natur och våldet som jämställdhetsproblem. Det går inte längre att utläsa att förövaren nästan alltid är en man och att det framförallt är kvinnor som utsätts och att de ofta utsätts på grund av att de är kvinnor.
Ibland får jag till och med höra: ”Får jag verkligen skriva ”kvinnor och män”. Är inte det diskriminering?”
På det svarar jag: ”Ja, du får skriva det, du till och med ska skriva det. Jämställdhet handlar om skillnader mellan kvinnors och mäns villkor, och det är omöjligt att jobba med jämställdhet utan att nämna kvinnor och män. Sveriges övergripande jämställdhetspolitiska mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det målet gäller.”
Samtidigt är det viktigt att anlägga fler perspektiv än kön i jämställdhetsarbetet och att arbeta för att förbättra situationen för transpersoner, som är en liten men utsatt grupp. Det är viktigt att personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män alltid bemöts på bästa möjliga sätt och verksamheter tar hänsyn också till deras behov.
Men det måste vara möjligt att göra det utan att samtidigt sudda ut kön, exkludera halva befolkningen och åter hemfalla till den manliga normen. Om ni vill synliggöra transpersoner, gör det utöver att ni synliggör kön och inte istället för kön. Säg både “mäns våld mot kvinnor” och “våld i nära relationer”, men snälla säg inte bara “våld i nära relationer”.
Just nu pågår och växer en global backlash mot kvinnors rättigheter och jämställdheten. Hoten kommer från olika håll. Växande konservativa och nationalistiska krafter vill ta ifrån kvinnor rätten att bestämma över sina kroppar, de ifrågasätter aborträtten, sexualundervisningen och genusvetenskapen med mera. Men på andra sidan finns nyliberala och identitetspolitiska strömningar som anser att “bestämma över sin egen kropp” är detsamma som att kunna sälja den på en marknad. Dem vill legalisera handel med kvinnors kroppar i prostitution, pornografi och surrogatmoderskap och dem relativiserar hedersrelaterat våld och förtryck.
Och här, mitt i detta tvåfrontskrig mot kvinnor och flickor, står jag och pratar om beköning. Jag håller alltså ett “brandtal” om språkbruker i offentlig förvaltning. Vem godkände den rubriken? Hur brännande känns det? (Jag får hoppas att målgruppens ovanliga läggning gör att detta ändå går hem.)
Saken är att beköning fungerar. Att konstant synliggöra, analysera och åtgärda skillnader mellan kvinnors och mäns villkor, har bidragit till att Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Statsfeminismen, med de strukturer som vi har skapat för att upprätthålla och systematisera arbetet, ger ett visst skydd mot backlashen och måste värnas och förstärkas.
I det ingår att säga högt och tydligt, att om och om igen uttala, att kvinnor och flickor finns ända tills vi faktiskt gör det på samma villkor som män.
Tack!